aldrig någonsin

— 2019-05-28 00:16:00 —
1. Jag är rädd för att du ska slita ut dig. Kan man ens bli det? Utsliten alltså - på de sätt som jag ser det framför mig? Finns den typen av utnötthet, total trasighet och bortom reparation?
2. Jag minns att min mamma en gång mumlade framför tv:n: "han blev helt förstörd..." och att av någon anledning grep tag i mig så himla hårt. Jag var visserligen ganska tagen av den  filmen vi tittade på (en scen där en pojk blev misshandlad av ett gäng nazistkillar), men att sen höra att någon "blev helt förstörd" i den mest ordangranna innebörden lät så enormt fruktansvärt och resonerade oerhört starkt. Starkare blev det av att det kom från min egen mor och att den nästföljande scenen inehöll att sonens far närmade sig vad som återstod av "pojken".
3. Ibland när jag söker efter vissa ord så väcks helt andra men besläktade känslor. Vid närmre eftertanke inser man kanske att liknelsen är krystad och att de inte är jämförbara i relevanata avseenden. Men det känns ändå på ett likande sätt. Det är som att vägen till minnet går genom samma tankeväg som ett annat minne. Så  jag tänker på  Khal Drogo. Den Khal som återstår efter att en häxkvinna offrat både häst och barnaliv för att ge han livet åt åter. Det liv som återstod för honom var bara en vandrande skugga. Knappt det. En skugga brukar kännas som att delar av det jag som en gång fanns skymtar fram. Ibland ser vi skuggor av människor som inte längre är runt oss (bortresta, döda, saknade) i små ting och tänker på dem som de "jag" de en gång var närvarande som. Men i det här skalet fanns inte ens det. Kan man bli så utsliten att man i vissa avseenden blir som Khal? Att vägen till fnittret alltid kapas av vägen till att titta bort och överdränkas med vemod? Att jaget aldrig skymtar fram igen, någonsin?

Utkast: Sep. 27, 2017

— 2019-05-28 00:03:21 —
När din partner försökte få din bebis att sluta gråta och inte lyckades, och du lyckades, kände du dig nöjd då?
Definitioner har brister, de är bara mindre dåliga. Är det för att vi närmar oss en definition med utgångspunkten att innebörden i begreppet vi försöker definiera skulle vara något utanför oss, när det i själva verket är artsubjektivt och därav har till helt och hållet med vår mänsklighet att göra?
Alla våra liknelser om tillvaron kommer ifrån vår tillvaro. Tänk om vi kunde dra liknelser utanför denna tillvaro? Jämföresle: en karaktär i ett spel hade beskrivit sin omvärld i liknelser från spelmiljön. Jag kan ju såklart inte förstå hur figuren som karaktär ser på världen, om den nu gjorde det. Den har ju ingen tänkarmekanism. Och även om den hade det så finns det så många referenser som den inte vet om. Pacman. "Livet är som..." . jag går ändå till min egen liknelseapparat. För den är ju livet banorna. Det finns inget utanför. men om Pacman hade andra spel innuti sig, då hade den kanske kunnat referera till dem som liknelser.

Mer ur arkivet (utkast 201.....?)

— 2019-05-26 00:15:00 —
Det här var ett gammalt försök till friflowskrivning jag hittade bland utkasten. Tycker delar av den är fin, men slutpoängen blev jävla krystad och mesig. Orkar inte ändra något, men hoppas du hittar något du gillar om du orkar läsa!
 
 
"Passa dig! Det är allvar.
För om du inte är försiktig så kan det hända att du bygger och bygger. Undermetvetet sker det, i det dolda. Det smyger och tickar sig på utan att du minst anar det. Du driver på i din vardag och så plötsligt, från ingenstans, så börjar du le åt en liten tanke. Din hjärna kopplar tanken med välbehag. "Låt oss spinna vidare", säger hjärnan, "skall vi inte det?". "Jo visst", tänker en del av dig. Den där fina tanken, plus en resa någonstans? Eller... Nä nu vet jag. Kanske en vanlig vardag i slit och stök. Du kanske är sådär gullig och packar en matlåda? Svettig springer hon ut från duschen och fönar håret i all hast. Klockan går och det börjar bli sent. "Kan du hämta idag, jag behöver nog jobba sent?". "Absolut!" svarar du, och du vet att hon är införstådd i att det innebär att du både måste gå hem tidigare och även missar kursen i det där roliga som du värdesätter. Men du gör det! För du tänker så himla lite på dig själv. En sån drömpartner, det är du! Hade någon kunnat ana att det kunde bli så bra?
 
Ni åker på släktkalas ihop. Ni ordnar ofta släktkalas och du är så glad åt att ni har ett sånt bra förhållande med släkten. Ni tar bilen, den egna. En fräsch en. Eldriven och kompakt. Säkert mörkblå och blänkande, även om ni knappt tvättar den. Ni bryr er ju inte om sånt. Ni är sånna där aktiva och målvetna personer, vilket kan tänkas skulle kunna leda till en stressig och känslolös vardag, men med god planering, framförhållning samt bibehållen fot i nuet så funkar det bra. Det är en rik och njutfull vardag det! På släktkalaset klickar ni så bra. Du är så glad åt din partner som är så himla bra på att klaffa med din släkt. De maler på, tar varann om axeln och fnittrar högt åt det där roliga som det berättas om. När ni är på gemensam promenad allihop så pratar du med din morbror och han säger att han är så rörd över att det gått så bra, att alla barnkusinerna har fått så fina, genuina, ärliga, snälla och målmedvetna partners. Framför dig på stigen, en bit bort, går hon och din moster. De går i ett lite raskare tempo och pratar på engagerat. Du känner precis som din morbror. "Tänk att det kunde bli så bra!".
 
och det är lördag. Ni sitter inne, inte som vanligt alltså, utan jag menar för ovanlighetens skull. Vanligtvis är ni ju ute på konserter och teatrar eller någon av era kompisars roliga tillställningar. Ni följer en serie ihop och när den är klar så kollar ni på den där bostadssidan efter ett första planerat gemensamt hem. Nu när ni båda har haft fast jobb sen ett par år och ekonomin är bättre så känns det rimligt att slå till med något lite större. Det där studiorummet och det där andra kreativa rummet, där projekt skulle kunna 'få stå', för att inte tala om utrymmena för möjliga små nästa steg.
 
Någonstans här har det gått en vecka i ditt vanliga liv och tankarna har fått spinna på. Du har byggt och hamrat på din vision. Återupplevt små scener som blev extra bra. Det är så vackert! Satan vad det ska bli fint. Framtiden ska bli så fin! Du är riktigt nöjd med din identitet som blivnade husägare, släktkalasmaximerare och vardagsnjutare. Om det inte bara vore den där lilla detaljen som skaver. Den där lilla puzzelbiten som är basen till hela arkitekturen. Den där skavande biten om att hon knappt svarar dig längre. Mellanrummen mellan svaren blir längre och längre. De som kommer är korta, vaga och nästan lite kalla. Det finns inte längre något positivt och längtande i meddelandena, inte sådär som det fanns från början när ni utforskade varandra och kunde skriva var och varannan minut. Träffar bokas men skjuts upp. Det är ju mycket på jobbet just nu. Det är alltid du som skriver först. Du skrollar i flödet för att jämföra och ser att, ja. Det är nog inte riktigt vad det var.
 
Långsamt (långsamt. långsamt) så börjar du inse att hon antagligen inte är så intresserad av dig längre. Hon har nog kvar sin dejtingprofil på den där hemsidan där ni träffades eftersom det aldrig riktigt sade klick, även om förhoppningen till att det skulle göra det fanns där någon gång i början. Din identitet i det där bygget, den där strålande och uppoffrade fadern, den har inte längre någon grund. Den har inget att stå på. Vad var det du sysslade med nu, egentligen? Vad var det du värdesatte själv, nu igen? Vem var det du ville bli, själv? Så... ehm.. Akta dig. Passa dig. Ta det jävligt lugnt. Hör du vad jag hör? (stanna och lyssna. Jag menar det! Lyssna. (lyssna!!!)). Nä just det. Det är tyst va? Inga ringande kyrkklockor. Ingen hårfön som brusar från platsen i hallen vid vägguttaget utanför badrummet. Inga knastrande stenar från en tystrullande elektrisk kompakt mörkblå elbil på en gata i ett villaområde utanför ett varmt släktkalas. Det är tyst. Det finns inte. Att räkna ut ett helt liv i förskott kan vara en ganska dum idé, även om beräkningen blir en som är ganska fin och vacker. Ta det lugnt bara, så ska det nog gå bra tillslut."

Om relationerna mellan självtillit, självbild och självkänsla

— 2019-05-25 23:07:00 —
 Enligt definitionerna i Pedagogisk Psykologi av Anita Woolfolk och Martin Karlberg (2015).

Sökes: borttappade ord

— 2019-05-17 02:48:00 —

En eftermiddag, för inte allt för länge sedan:

Flertalet gånger har mina tidigare lärare bett mina klasser att skriva brev till sig själva i framtiden. Ett, två elle tre år bort i tiden typ. och jag minns att det alltid var så svårt, för att man ville ju verkligen att det där brevet skulle bli en så himla fet present till sig själv. Ett ordentligt "jaha!", "åh juste!" eller "det där behövde jag faktiskt höra just nu". Den första gången jag skrev det där brevet så landade jag i att bara beskriva en vanlig dag. Mig själv - ett år senare, tyckte att det var måttligt intressant.

När jag glor tillbaka på den här bloggens nätta innehåll så skäms jag lite. Den där killen särskrev varrenda mening! Stavning, är det en grej? Samtidigt skäms jag för att jag skäms. och sen skäms jag för att jag skäms att jag skäms. Sen ler jag åt mig själv för att det går att skämmas på så många plan. Sen skäms jag åt att jag lett. Nä. Okej. Sista paragrafen är typ inte ens en matsked sant, det var bara något som dök upp. och nu skäms jag . (nej?)

Jag har inte så många funderingar, grubblerier tankenötter just nu. Världen ter sig inte så poetisk för mig. En människa är inte ett solsystem och en karta är inte ett potentiellt äventyr. Men, nu blir det dur igen, .... vrrrrrrrrrrr: det är något annat! Barn! Djur! Måltider! Banala ting blev plötsligt en dag så himla fina i sig själva. Och! det är liksom… starkare så. Alltså. De blir poetiska i sig, utan att förkläs i ord, liknelser och metaforer. Det där kalaset är inte länge som på film och den där vyn är inte som en tavla. De är bara kul. ångestladdad. tjusiga. En känsla. Har jag hittat hem? Är jag vuxen? Nä. Men, okej, så, problemet med det är att det inte väcker något för en läsare. Det kan jag ju inte berätta om! Det behövs det där som kittlar känslonerverna, va?! Lite godis ska man väl bjuda på, även om det bara är bluff och båg? Iallafall. Då tar vi poängen som tog lite tid att komma till: du är så fantastiskt himla skitfin. När du sov bredvid mig och våra svettiga ben klibbade ihop så var det inte äckligt alls. När jag såg dig rökandes utanför den där klubben så blev jag så golvad att jag inte fick fram ett ord. och så slet du dem ur mig! “Vi måste gå en sväng”, sa jag. och du, som om du redan hade mina repliker memorerade, du tog det inledande klivet. 


Banjorangel

— 2017-05-01 17:23:00 —
 

och sen den dagen var ingenting sig likt.

— 2017-03-02 21:53:00 —
Jag frågade Tomas en gång varför han yogade så mycket. Är det skönt? Är det kul? Blir du stark? Tomas skrattade och berättade att han en gång åkt hem till sin lärare och förklarat att han hade ett problem. Han förklarade problemet, vilket fick läraren att nicka långsamt, se fundersam ut och klia sig i hårslutet. Tillslut gav läraren Tomas ett råd; Tomas borde yoga lite mer. Tomas återvände månader senare med ett nytt problem, och svaret blev även denna gång att han borde yoga lite mer. Gång på gång återvände han och for alltid hem med ett råd om att yoga. Så Tomas hade fortsatt yoga.

Det har inte blivit särskilt mycket yoga för mig, men NÅGOT fastnade ändå av det Tomas berättade (som kanske inte framgår av berättelsen, men som framgick i tooooonen). Att leva gött är att öva. Vi blir liksom inte klara. Att vara något, det är att göra. Att leva är liksom att träna. Fortsätt. "Jag övar på att försöka vara bra". Ja. Jag förstår precis vad ni tänker. Manfred, för det första: Vad pretentiös, flummig och jobbig du har blivit (ok. fast: f u). Sen tänker ni givetvis: Det här låter ju som dygdetik. OCH JAG SVARAR JA. Men äh!!! DE Hade ju ÄNDÅ satt tummen på något! ("Matematik är ju egentligen tillämpad filosofi". Killen, jag gillar dig.)

Satslogik

— 2017-02-20 00:53:00 —
Jag förstår, men går det att rita?




Oh no no no

— 2016-12-27 20:28:52 —
Jag och min kökollega har noggrant övervägt, och kan med detta e-mail meddela att vi accepterar erat förslag. Varmaste, H.

Ända in i stöket

— 2016-12-19 21:12:17 —
Delad olycka är dubbel olycka.

Viljan till makt

— 2016-09-21 17:33:39 —
Har slutat snusa för att kunna lägga mer kraft på att vara otrogen.

Emanuel

— 2016-06-10 10:44:15 —
Spottar mig över axeln men träffar bara axeln.

Y K D B

— 2016-05-28 01:44:21 —
Det här är framkrystat.

Lite formativ bedömning på kvällskvisten

— 2016-01-11 20:01:13 —
Finns det något mer osexigt än skolverket?

Me and Ken Taur

— 2015-08-20 00:49:00 —
Hastig och ogenomtänkt anteckning. (<-- ursäkt)

Det känns otroligt nött att säga att 'när jag såg det här framför mig trodde jag att jag skulle känna mig vuxen', även om det på något vis är så jag känner. Jag undrar varför jag tycker att det känns nött. Är det för att jag tycker det är fånigt att tro att man någonsin skulle vakna upp och känna sig vuxen? En blir nog aldrig vuxen inför sig själv. det är nog bara ett handlingssätt, ett sätt en beter sig. Men vem bryr sig... (jag).
Jag känner mig både yngre och äldre än jag känt någonsin förut. Jag studerar på universitetet. Jag känner mig smart och jag känner mig väldigt dum i huvudet. Jag känner mig trygg och lite rädd. Jag känner mig omgiven av människor men lite ensam. Idag pratade en gästföreläsare om fenomenvärlden. YES. SCORE. Fan vad härligt.
Just idag känns det skitbra. Det här kan nog bli ett halvår med mycket tvivel. Men det är okej.