En eftermiddag, för inte allt för länge sedan:

Flertalet gånger har mina tidigare lärare bett mina klasser att skriva brev till sig själva i framtiden. Ett, två elle tre år bort i tiden typ. och jag minns att det alltid var så svårt, för att man ville ju verkligen att det där brevet skulle bli en så himla fet present till sig själv. Ett ordentligt "jaha!", "åh juste!" eller "det där behövde jag faktiskt höra just nu". Den första gången jag skrev det där brevet så landade jag i att bara beskriva en vanlig dag. Mig själv - ett år senare, tyckte att det var måttligt intressant.

När jag glor tillbaka på den här bloggens nätta innehåll så skäms jag lite. Den där killen särskrev varrenda mening! Stavning, är det en grej? Samtidigt skäms jag för att jag skäms. och sen skäms jag för att jag skäms att jag skäms. Sen ler jag åt mig själv för att det går att skämmas på så många plan. Sen skäms jag åt att jag lett. Nä. Okej. Sista paragrafen är typ inte ens en matsked sant, det var bara något som dök upp. och nu skäms jag . (nej?)

Jag har inte så många funderingar, grubblerier tankenötter just nu. Världen ter sig inte så poetisk för mig. En människa är inte ett solsystem och en karta är inte ett potentiellt äventyr. Men, nu blir det dur igen, .... vrrrrrrrrrrr: det är något annat! Barn! Djur! Måltider! Banala ting blev plötsligt en dag så himla fina i sig själva. Och! det är liksom… starkare så. Alltså. De blir poetiska i sig, utan att förkläs i ord, liknelser och metaforer. Det där kalaset är inte länge som på film och den där vyn är inte som en tavla. De är bara kul. ångestladdad. tjusiga. En känsla. Har jag hittat hem? Är jag vuxen? Nä. Men, okej, så, problemet med det är att det inte väcker något för en läsare. Det kan jag ju inte berätta om! Det behövs det där som kittlar känslonerverna, va?! Lite godis ska man väl bjuda på, även om det bara är bluff och båg? Iallafall. Då tar vi poängen som tog lite tid att komma till: du är så fantastiskt himla skitfin. När du sov bredvid mig och våra svettiga ben klibbade ihop så var det inte äckligt alls. När jag såg dig rökandes utanför den där klubben så blev jag så golvad att jag inte fick fram ett ord. och så slet du dem ur mig! “Vi måste gå en sväng”, sa jag. och du, som om du redan hade mina repliker memorerade, du tog det inledande klivet.