1. Jag är rädd för att du ska slita ut dig. Kan man ens bli det? Utsliten alltså - på de sätt som jag ser det framför mig? Finns den typen av utnötthet, total trasighet och bortom reparation?

2. Jag minns att min mamma en gång mumlade framför tv:n: "han blev helt förstörd..." och att av någon anledning grep tag i mig så himla hårt. Jag var visserligen ganska tagen av den  filmen vi tittade på (en scen där en pojk blev misshandlad av ett gäng nazistkillar), men att sen höra att någon "blev helt förstörd" i den mest ordangranna innebörden lät så enormt fruktansvärt och resonerade oerhört starkt. Starkare blev det av att det kom från min egen mor och att den nästföljande scenen inehöll att sonens far närmade sig vad som återstod av "pojken".

3. Ibland när jag söker efter vissa ord så väcks helt andra men besläktade känslor. Vid närmre eftertanke inser man kanske att liknelsen är krystad och att de inte är jämförbara i relevanata avseenden. Men det känns ändå på ett likande sätt. Det är som att vägen till minnet går genom samma tankeväg som ett annat minne. Så  jag tänker på  Khal Drogo. Den Khal som återstår efter att en häxkvinna offrat både häst och barnaliv för att ge han livet åt åter. Det liv som återstod för honom var bara en vandrande skugga. Knappt det. En skugga brukar kännas som att delar av det jag som en gång fanns skymtar fram. Ibland ser vi skuggor av människor som inte längre är runt oss (bortresta, döda, saknade) i små ting och tänker på dem som de "jag" de en gång var närvarande som. Men i det här skalet fanns inte ens det. Kan man bli så utsliten att man i vissa avseenden blir som Khal? Att vägen till fnittret alltid kapas av vägen till att titta bort och överdränkas med vemod? Att jaget aldrig skymtar fram igen, någonsin?