Mer ur arkivet (utkast 201.....?)
— 2019-05-26 00:15:00 —
Det här var ett gammalt försök till friflowskrivning jag hittade bland utkasten. Tycker delar av den är fin, men slutpoängen blev jävla krystad och mesig. Orkar inte ändra något, men hoppas du hittar något du gillar om du orkar läsa!
"Passa dig! Det är allvar.
För om du inte är försiktig så kan det hända att du bygger och bygger. Undermetvetet sker det, i det dolda. Det smyger och tickar sig på utan att du minst anar det. Du driver på i din vardag och så plötsligt, från ingenstans, så börjar du le åt en liten tanke. Din hjärna kopplar tanken med välbehag. "Låt oss spinna vidare", säger hjärnan, "skall vi inte det?". "Jo visst", tänker en del av dig. Den där fina tanken, plus en resa någonstans? Eller... Nä nu vet jag. Kanske en vanlig vardag i slit och stök. Du kanske är sådär gullig och packar en matlåda? Svettig springer hon ut från duschen och fönar håret i all hast. Klockan går och det börjar bli sent. "Kan du hämta idag, jag behöver nog jobba sent?". "Absolut!" svarar du, och du vet att hon är införstådd i att det innebär att du både måste gå hem tidigare och även missar kursen i det där roliga som du värdesätter. Men du gör det! För du tänker så himla lite på dig själv. En sån drömpartner, det är du! Hade någon kunnat ana att det kunde bli så bra?
Ni åker på släktkalas ihop. Ni ordnar ofta släktkalas och du är så glad åt att ni har ett sånt bra förhållande med släkten. Ni tar bilen, den egna. En fräsch en. Eldriven och kompakt. Säkert mörkblå och blänkande, även om ni knappt tvättar den. Ni bryr er ju inte om sånt. Ni är sånna där aktiva och målvetna personer, vilket kan tänkas skulle kunna leda till en stressig och känslolös vardag, men med god planering, framförhållning samt bibehållen fot i nuet så funkar det bra. Det är en rik och njutfull vardag det! På släktkalaset klickar ni så bra. Du är så glad åt din partner som är så himla bra på att klaffa med din släkt. De maler på, tar varann om axeln och fnittrar högt åt det där roliga som det berättas om. När ni är på gemensam promenad allihop så pratar du med din morbror och han säger att han är så rörd över att det gått så bra, att alla barnkusinerna har fått så fina, genuina, ärliga, snälla och målmedvetna partners. Framför dig på stigen, en bit bort, går hon och din moster. De går i ett lite raskare tempo och pratar på engagerat. Du känner precis som din morbror. "Tänk att det kunde bli så bra!".
och det är lördag. Ni sitter inne, inte som vanligt alltså, utan jag menar för ovanlighetens skull. Vanligtvis är ni ju ute på konserter och teatrar eller någon av era kompisars roliga tillställningar. Ni följer en serie ihop och när den är klar så kollar ni på den där bostadssidan efter ett första planerat gemensamt hem. Nu när ni båda har haft fast jobb sen ett par år och ekonomin är bättre så känns det rimligt att slå till med något lite större. Det där studiorummet och det där andra kreativa rummet, där projekt skulle kunna 'få stå', för att inte tala om utrymmena för möjliga små nästa steg.
Någonstans här har det gått en vecka i ditt vanliga liv och tankarna har fått spinna på. Du har byggt och hamrat på din vision. Återupplevt små scener som blev extra bra. Det är så vackert! Satan vad det ska bli fint. Framtiden ska bli så fin! Du är riktigt nöjd med din identitet som blivnade husägare, släktkalasmaximerare och vardagsnjutare. Om det inte bara vore den där lilla detaljen som skaver. Den där lilla puzzelbiten som är basen till hela arkitekturen. Den där skavande biten om att hon knappt svarar dig längre. Mellanrummen mellan svaren blir längre och längre. De som kommer är korta, vaga och nästan lite kalla. Det finns inte längre något positivt och längtande i meddelandena, inte sådär som det fanns från början när ni utforskade varandra och kunde skriva var och varannan minut. Träffar bokas men skjuts upp. Det är ju mycket på jobbet just nu. Det är alltid du som skriver först. Du skrollar i flödet för att jämföra och ser att, ja. Det är nog inte riktigt vad det var.
Långsamt (långsamt. långsamt) så börjar du inse att hon antagligen inte är så intresserad av dig längre. Hon har nog kvar sin dejtingprofil på den där hemsidan där ni träffades eftersom det aldrig riktigt sade klick, även om förhoppningen till att det skulle göra det fanns där någon gång i början. Din identitet i det där bygget, den där strålande och uppoffrade fadern, den har inte längre någon grund. Den har inget att stå på. Vad var det du sysslade med nu, egentligen? Vad var det du värdesatte själv, nu igen? Vem var det du ville bli, själv? Så... ehm.. Akta dig. Passa dig. Ta det jävligt lugnt. Hör du vad jag hör? (stanna och lyssna. Jag menar det! Lyssna. (lyssna!!!)). Nä just det. Det är tyst va? Inga ringande kyrkklockor. Ingen hårfön som brusar från platsen i hallen vid vägguttaget utanför badrummet. Inga knastrande stenar från en tystrullande elektrisk kompakt mörkblå elbil på en gata i ett villaområde utanför ett varmt släktkalas. Det är tyst. Det finns inte. Att räkna ut ett helt liv i förskott kan vara en ganska dum idé, även om beräkningen blir en som är ganska fin och vacker. Ta det lugnt bara, så ska det nog gå bra tillslut."