Det är ändå bra sjukt det här; att man kan tänka på en människa så mycket under så många månader och att den andra tänker så lite på en tillbaka. Alltså, är det ens möjligt, bland biologiska varelser, att man får ett så starkt intryck, att det känns så bra, utan att den andra blir åtminstone en matsked lika inspirerad, glädjeuppfylld och tror att det bara KAN INTE VARA SANT? Det känns ju som om att den där känslan inte kan vara helt och hållet ogrundad. Kan man ha det så utan att det faktiskt fanns något där? Hm. Det uppenbarar sig.

 

Det går i cykler. Jag ler oftare och tänker på mig själv igen. Det är ju fint. Du sipprar bort.  Det är på tiden. Hej då!