Jag är så ledsen över att du inte fick fler dagar. Vi tänkte alla att du var ung och hade allting framför dig, inte att det här var allt du skulle få. Jag tänker ofta på hur du brukade se ut när du gick. Du gick alltid. Det är inte bara så jag minns dig, men jag minns dig extra starkt just gåendes. Du var alltid påväg någonstans. Både i nuet, i dina tankar och i livet.

Det som var du lever kvar inom oss även om du själv nu inte gör det. Extra mycket när du känns som mest avlägsen.