A. Gick på klubb för ett par veckor sedan. Jag var fylld av berusning, alkohol plus "jag är bäst"-anda plus en gnutta "yolooooooooooOOOOo". Gick fram till en snubbe som jag inte kände som såg rätt besviken ut på vad aftonen hade att erbjuda. Jag frågade honom vad som hindrade honom ifrån att ha roligt. "Varje människa är ansvarig för sitt eget välbefinnande", sade jag (skrek jag, housebrus!) och höll balansen. Ser att något vaknar i blicken hos honom. "Om vi hade dansat hade jag mått bra". "Varför gör vi inte det då?". "Är de andra på då?". Sen stängde dem, vi gick till ett hamburgehak. Blev ingen dans, men det blev pommes.

 

B. Anicca, anicca. Allt är opermanent, efemärt. Allt är i förändring. Acceptera det, men lägg inget värde i det. Det är så det är. Varken bra eller dåligt. Det är sanningen.

Du är glad. Får se hur länge det varar. Du är ledsen. Får se hur länge det varar.

En italienare (som jag helt glömt namnet på) höll låda i en reserverad taxi. "The only thing we can is to accept or not accept the impermanence, and this is what decides whether you will be happy or not".

 

C. "Our memories are not sequestered in some vault in our brain they're actually always there, they are always shaping how we perceive the world, how we make decisions in the world, how we move through the world, our judgment, and there's this kind of continuous feedback process between our perception and our memory. Our memories are actually much less like a bank and much more like a lens; a lens that is constantly filtering the world for us and helping us to make sense of it."