A.

Det kommer en dag då du blir trött, så trött.
Och hur fina dina drömmar än är, hur mycket vilja du haft eller har i kroppen och hur mycket du än förbjudit det så kommer du bli trött. Du kommer långsamt förstå de där trötta du har sett, de där du skulle överlista. Dit du inte skulle! Men då kommer du förstå, hur trött man kan bli.

B.

Vad du är fin. Du tänker och du andas. Det är så vackert. Du är så vacker! Jag vet att det är svårt att ta in det. Jag menar, en komplimang på en datorskärm, ord formulerade ifrån en främling. Men, det är inte bara nonsens, inte icke menade tankar, det är på riktigt!

 

C.
Tiden går så fort när man är så många.
När jag tänker efter så oroar jag mig.
Men i slutaändan, när jag tänker efter, då är det så vackert.
Vad märkligt det är när man glorifierar, skönar upp i efterhand. Som ett hjärnans photoshop.

D.

Nu ska du leva. nu ska du leva.

Nu ska du verkligen leva!
Det är nästan som ett nyårslöfte. Fast jag kan, jag ska göra det som ingen gjort.

Fast så tänkte nog personen som i Januari optimistiskt köpte sig ett gymkort också.

Men, det här ska inte vara om sorg och gråhet. Den ska ju dra upp dig, som en gummisnodd i huvudtoppen som strethar dig mot taket. Se upp dit, mot de där som diktarna skrev om! Glorifiera sin vardag, är det sunt? Egentligen kanske man ska sträva mot acceptans. Är det så man blir lycklig?
En lottovinnare blir månader efter sin vinst lika medelglad som en som månader tidigare amputerade sitt ben, det säger ändå något om hur vår allmänna sinnesstämmning anpassar sig efter omständigheterna, alla blir liksom medelglada. Kanske borde sluta sträva, nöja sig?

E.

Han trodde länge att han var blyg. Han hade försökt läsa folk, och på dem hade han sett att han var blyg - tills! En dag nämnde han det högt, inte så att han tänkte på det, utan det mer bara slank ur honom. Det var ju något alla visste! Fast. Det. var. Det. Inte. De frågade honom. "Du har ju aldrig varit blyg?".
Alla dessa timmar av oro, av utanförskap, tankar på att han kanske trots allt var född med någon missbildning som ingen märkt, att vara socialt okapabel, tills någon sade de där till honom. Krash. Spegeln krossas. Fasaden bryts. Krisch, pang bom. 
"Du har ju aldrig varit blyg?".

 

F.

De säger att jag är kappla-expert. Det är en ganska fin titel, och jag tycker nog att jag är ganska bra. Jag kan bygga broar som inga av de andra kan, vägar som nästan tillsynes svävar i luften. Ibland försöker jag förklara för de andra hur man gör, de frågar själva till och med, men de vill nog inte veta. Men de vill gärna att jag bygger åt dem. De frågar; "Kan den här bron va till mig?". Ja, den kan vara till dig. Den kan vara till alla. Den är inte min, och det gör inget om den går sönder.