Cirka/cirkus tre/trois år/years efter mitt första levnads decennium hade jag en god gammal vän som ofta roade sig med 'dikteri' i alla dess former, nej Z, inte du.

Denna goda vän hade en hobby om möjligt större än dikteriet som självt, och detta var att maila dessa skriverier till mig.
Vännen ifråga var expert, helt suverän, på att tömma sig själv. Låta känslorna sippra ut i form av ord likt ett trimmat badkar utan propp och texterna blev ohyggligt långa.

Jag läste aldrig klart dem, men jag svarade alltid att de var väldigt bra. (Vilket fantastiskt svek M! Men nej kära du, jag var blott en yngling utan vett och eftertanke).

Hela detta inlägg kunde varit ett utmärkt motsägande i redan andra inlägget, om jag nu inte ändrat översta raden till "det är tråkigt" till "det var tråkigt", men vet ni vad?

Nu över till något helt annat.