Me and Ken Taur

— 2015-08-20 00:49:00 —
Hastig och ogenomtänkt anteckning. (<-- ursäkt)

Det känns otroligt nött att säga att 'när jag såg det här framför mig trodde jag att jag skulle känna mig vuxen', även om det på något vis är så jag känner. Jag undrar varför jag tycker att det känns nött. Är det för att jag tycker det är fånigt att tro att man någonsin skulle vakna upp och känna sig vuxen? En blir nog aldrig vuxen inför sig själv. det är nog bara ett handlingssätt, ett sätt en beter sig. Men vem bryr sig... (jag).
Jag känner mig både yngre och äldre än jag känt någonsin förut. Jag studerar på universitetet. Jag känner mig smart och jag känner mig väldigt dum i huvudet. Jag känner mig trygg och lite rädd. Jag känner mig omgiven av människor men lite ensam. Idag pratade en gästföreläsare om fenomenvärlden. YES. SCORE. Fan vad härligt.
Just idag känns det skitbra. Det här kan nog bli ett halvår med mycket tvivel. Men det är okej.

It’s the edges of the maps that fascinate

— 2015-08-12 16:05:00 —
När jag var liten hittade jag en gång en handmålad karta. Den satt på kylen, men jag vet inte vem som hade gjort den.
Jag försökte läsa ut så mycket jag kunde av denna. Det fanns ett stort kryss i utkanten av kartan, och det betydde att där fanns något att hitta, bara man ansträngde sig tillräckligt. Jag sprang varv efter varv i området och försökte förstå vad pyramiderna och slotten kunde symbolisera. Vad hade kartritaren tänkt när den målade de här detaljerna? Var en palm en symbol för en gran? Var den skissade öknen en symbol för stranden? Det fanns aldrig något. Jag hade nog lika gärna kunnat utgå ifrån en karta i en valfri fantasybok. Egentligen visste jag ju det redan från början, men att utgå från det hade inte varit att välkomna ett äventyr.

En som levde

— 2015-08-12 16:05:00 —
Jag är så ledsen över att du inte fick fler dagar. Vi tänkte alla att du var ung och hade allting framför dig, inte att det här var allt du skulle få. Jag tänker ofta på hur du brukade se ut när du gick. Du gick alltid. Det är inte bara så jag minns dig, men jag minns dig extra starkt just gåendes. Du var alltid påväg någonstans. Både i nuet, i dina tankar och i livet.
Det som var du lever kvar inom oss även om du själv nu inte gör det. Extra mycket när du känns som mest avlägsen.